...och om jag bara...

När vi rullat hem till byn så togs vi emot med öppna armar av Gerry Nordström (tvåa från vänster på bilden) och Andrea på Blaue Ecke, redo med vätskekontroll innan efterlängtad varm dusch. Och eftersnacket var givetvis igång.
- I år var vi ju bara med för att se och lära, sa bragdmedaljören.
Ta det som ett löfte. Nästa år är vi tillbaka.
Snabbare. Lättare. Starkare. Snyggare.
Titeln "häftigaste teamfordonet i depån" har vi redan.
Och innan vi kröp till kojs så skänkte vi Wolfgang Fasching en tanke. Han cyklade ensam i 24 timmar. Hann med 28 varv (ett mer än vårt Lag 1) och hade därmed kommit bland de 100 bästa lagen.
- Man ryser bara av blotta tanken att åka upp till Hohe Acht 28 gånger på ett dygn.

Fler bilder från 24timmars "Rad am Ring" hittar du på dessa sajter:
www.marathon-photos.com (sökbart på startnr 1322 och 1324 i vårt fall)
www.mw-sportfoto.de/de/
www.ringfotograf.de (vackra bilder)
www.sportfotoart.de
www.racingpix.de

24 timmar senare...

24 timmar i "Det Gröna Helvetet" är över.
Allting har gått som smort. Ingen har försovit sig till växlingarna (ingen sov heller). Ingen har vurpat. Ingen har punkterat. Alla har kämpat. Några har kämpat mer än vad de trodde sig kapabla.
Till slut hamnade vi på 151:a respektive 274:e plats bland 450 anmälda lag. Vi är nöjda. Och trötta. Det här var en idrottsupplevelse som alla - trots våra olika bakgrunder - rankar väldigt, väldigt högt. Det var roligare än väntat. Det var jobbigare än väntat.
Det är dags att dra sig ner mot hotellet Blaue Ecke för mat, vätskebalans-återställning och det underbara eftersnacket.

Vi leder!

Under hela första varvet - 24 km - låg en "fotobil" framför tätklungan för att ta bilder när de svepte genom de klassiska partierna som Flugplatz, Fuchsröhre, Adenauer Forst, Bergwerk och Schwalbenschwanz. Och Björn Gannsjö i förstalaget såg givetvis att ge maximal utdelning till sponsorerna genom att ständigt ligga i täten i 600-mannaklungan.
Redan efter en dryg timmes cyklande föll mörkret över Eifelbergen och natten blev en adrenalinkick av sällan skådat slag. Alla vet ju hur mycket en cykellampa lyser. Att kasta sig nerför de snabba partierna i 70-80-ja över 90 km/h och hoppas att man minns var den inre kantstenen i kurvan befann sig - ja, det var skräckblandad förtjusning. Allra mest spännande för Torgny, Björn, Magnus och Magnus som aldrig tidigare åkt runt banan.
Vi "motorsportfolk" tyckte att det var en lika ny som fantastisk upplevelse att se banan från ett cykelstyre. Dessutom var det nästan exotiskt med en närmast ljudlös tävling på "Ringen". "Sportfolket" i våra lag förstod äntligen varför vi talat så passionerat, ja nästan förälskat om Nürburgring.
- Det här var den häftigaste bit asfalt jag någonsin cyklat, sa Magnus Hagström.
Hela loppet förflöt utan missöden. Men vi kunde konstaterat att åtminstone vi "bilfolk" hade underskattat den nästan 5 kilometer långa klättringen mot Hohe Acht... Inte ens första gången var den bekväm - och vi skulle ta den minst sex gånger vardera...

Äntligen dags!

Så stod våra två lag då äntligen på startlinjen på Nürburgrings legendariska start- och målraka. Men de sista veckorna hade varit en aning krokiga. Torgny och Magnus i lag 1 hade dragit på sig feta förkylningar och i lag 2 var fjärdemannen en snurrigare historia än "10 små negerpojkar". Kvällen innan avresa hade dock vice lagkaptenen Lennart "Doktor" Pehrsson hittat inte bara en utan två riktiga cyklister. Problemet var att båda ringde återbud nästa morgon - på avresedagen. Som sänd från himlen (ja, bokstavligen eftersom han fick flyga ner för att hinna i tid) kom Magnus Hagström, duktig triatlet in i laget. Själva gled vi ner till Adenau i Deltas lyxiga racingbuss. 22 timmars bussresa enkel väg, men det var inga problem med så trevligt sällskap och så hög komfort. Fast vi hade glömt alla DVD-filmer hemma...
Men nu stod vi alltså där. Tillsammans med 448 andra lag och bortåt 150 man som tänkte cykla 24-timmars helt på egen hand. Om vi är dårar, vad är då dessa 150 tappra?